till vuxna barn är inte lätt när det blir möhippa och svensexa! För ett par veckor sedan var det möhippa för blivande svärdottern och självklart var jag orolig även om jag vet att hon har så fina vänninor som bara gör fina saker. Men inte behövde jag vara orolig, allt hade varit så fantastiskt för henne med underbara överraskningar och lekar. I lördags var det svensexa för sonen och då höll jag på att förgås av oro - en utarbetad man och sprit, ve och fasa. Men allt gick hur bra som helst och inte mycket sprit, det var båttur som är hans passion och det var roliga lekar och många kompisar. Han grät av rörelse för att de gjorde så fint för honom. Äntligen kan jag koppla av - men när ska man sluta oroa sig för sina barn egentligen??
I vinter har flera av mina rosor dött, tråkigt men jag ska skaffa nya. När vi flyttade in i huset hängde två rostavlor i verandan, de fick snart flytta in i ett rum för jag tycker om dem. Nu gläds jag åt dem i väntan på att de riktiga rosorna ska blomma.
Ha det riktigt fint, kära vänner!
Kram
Eva
35 kommentarer:
Ja du Eva, jag tror aldrig man slutar att oroa sig för sina barn, man blir kanske bara lite lugnare när de blir stora :)) Synd på dina rosor, tavlorna kommer jag ihåg från förr :) Kram Anna
Vad skönt att den pärsen är över nu då! Och allt gick bra.
Tack för den omtänksamma kramen min vän. Den värmde!
Kram tillbaka!
Gokväll...jaa men visst är man orolig för sina barn så länge man lever antar jag...Det pågår jämt tycker jag; ) skönt att det är över också nu då..fina tavlor..japp minst två rosor hat dött köpte nya igår...Ja nu måste jag andas...känner det Själv..det är såå möe denna vecka..extrsjobb o det är så tufft just nu♡ Kram Eva...Gunilla
Hehe aldri tror jeg <3 Lenge siden jeg har vært innom , og ser at du har blitt mormor til skjønne lille Arvid :) :) :) Gratulerer så mye Eva , stoooor klem fra meg , vi snakkes :)
Svaret på din fråga är ALDRIG!
Trist med rosorna...
Kram
Man slutar aldrig oroa sig för barnen. Det är så att vara mamma, tror jag. Härligt att det gick bra för det blivande brudparet. Ha det gott! Kram Yvonne
Nej inte slutar man att oroa sig för sina barn. Min mamma sa ofta: Små barn små bekymmer, stora barn....:)
I kväll tänker jag på min dotter vars sto är på väg att föla. Hon skulle nog sova i sadelkammaren i natt. Ska hon fixa allt detta med fölandet....jag tror att jag åker dit till Malmö i kväll (50 mil). Vi kom därifrån sent i går kväll. Nej jag måste vara på skolan och hon får ta hjälp av människor i sin omgivning men jag är allt lite orolig...
Kram från en annan mamma
Den där berömda oron...den tar nog aldrig slut !
Jag har oxå en ros som dött i vinter..påt igen bara...skam den som ger sig !
Du är väl för söt...blev så glad när jag läste din kommentar..och du är inte tjatig..tack snälla rara !!!
Stora varma kramen.
Mamma med små barn: curlingmamma
Mamma med stora barn: helikoptermamma;)
Tänk vad jobbigt JAG har det, med både utflugna och hemmaboende barn, hahaha!!
Kram♥ vännen
Gokväll...har hört att svensexor och möhippor blivit bättre nuförtiden, mer upplevelser och mindre fylla. Annat var det på vår tid...tur att något går åt rätt håll!
Ang fönster..ack ja, de är fulla med spröjs och in o ut och jag vet inte vad..och imorgon är jag ledig, så blir till att fortsätta med min akrobatik!
Kramelikram
Carina
Vilka fina bilder på ljuvligheter och jag tror man aldrig slutar att oroa sig för sina barn... De är nog ens bebisar för resten av livet...
Kraam
Petronella
Jag förstår dig! Jag oroar mig ofta över barnen. Mer nu än när de var små... Men jag försöker att inte dela med mig av min oro utan jag peppar och stöttar och hejar på när de är ute och gör saker. Som nu till exempel, när femtonåringen snart ska ut och flyga och vara borta i Paris en hel vecka, utan oss! Det känns i hjärtat, men oron ligger väl dold och förhoppningsvis märks den inte.
Jag brukar tänka att så länge vi (jag och min man) inte curlar eller begränsar barnen och så länge jag kan resonera med mig själv så att oron hålls i schack (inte suger för mycket energi),tja då får det väl vara så.
Skönt att både din svärdotters möhippa och sonens svensexa gick bra!!! Det är ju så mycket roligare när man kan minnas sådana upplevelser med glädje.
Vad synd att dina rosor inte klarade vintern!!! Det är tur att du kan glädjas över dina ljuvliga tavlor!!!
Stor kram♥ till dig Eva!
Näe, jag tycker oron blir värre och värre ju äldre barnen blir!
Mina är nu 23 och 20 och är på väg in i livet på riktigt på något sätt.
De bor i alla fall hemma än och det är jag jätteglad över för då kan jag stötta och påverka lite .
Trist med dina rosor, men sånt händer och man får inte ge sig som med allt annat i livet!
Varm kram,
Anneli
Flera kramar till dig fina och raraste Eva!!!
Jamen, barn är alltid barn, hur gamla dom än blir. Helt naturligt. Att oroa sig lite, det får man.
Skönt att allt gick bra och att dom hade trevligt.
Kram
AC
Barnen förblir nog barn i ens ögon för evigt tror jag!;)
Låter som det blev lyckade kalas iaf, skönt!
Trist att rosorna dött:(
Hoppas du hittar nya fina snart:)
Kram
Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Så sa många när mina barn var små, då tyckte jag att det var struntprat men nu kan jag verkligen instämma i det påståendet.
Tror aldrig att det går över, alltid är det något man nästan oroar ihjäl sig över, så dumt egentligen. Skönt att det gick bra med både möhippa och svensexa :)
Ha en bra dag.
Annika
Hej igen Eva , du har nog rätt ang. Floraböckerna. Jag har nog fått hjärnsläpp och letar som en galning. Skönt då var det klart. Kossorna heter Highland cattle, så fina. Kram på dig min vän :)))))
Oron kommer nog att bestå, man är för alltid en mamma till sina barn :) Men det gäller att försöka förhålla sig till oron för det skapar ju en del obehag för en själv, fniss :)
Supercharmiga och vackra rostavlor!!
Kraaaaaaaaaaaaaaam aka
Hej underbaraste Du!
Tack för dina alltid så fina kommentarer. Dom värmer alltid!
Svaret på din fråga är:
ALDRIG
Att vara mor är ett livslångt åtagande. Man slutar nog aldrig att oroa sig. Omtanken finns alltid där hur vuxna barnen än är.
Hahaha, och sen börjar det ju om igen, med barnbarnen.
Så underbara bilder av de dina i inlägget innan. Dom ÄR SÅÅÅÅ SÖTA!
Ha en underbar dag!
Kramar
Monika
Sina barn oroar man sig alltid för oavsett hur gamla de är
Den här vintern verkar ha gått hårt åt rosor överallt
ha en skön dag
Ja, du min vän... tror aldrig att det försvinner. Man får nog bara acceptera fakta, är man mor så är man det så länge man lever. Men cisst kan det vara jobbigt ibland. Det håller jag med om.
Kram
Marie
Men nu oroade du dej ju i onödan ;)
Dina barn har ju ärvt din klokhet förstår du väl !
- Själv oroar jag mej inte så ofta...
Jag har helt enkelt inte ork till det, för det går åt så mycket energi för att just oroa sej ! Så därför tänker jag att om eller när det verkligen händer något så måste jag har kvar min ork för att klara av det då.
- Döden har också drabbat några av mina rosor...Inte kul, när man har lagt ner både pengar och arbete på dom.
Ha det gott fina du och jag önskar dej en fortsatt skön vecka !
Kram Anneli ♥
lilla vän det slutar man aldrig med, det hänger med.
Skönt samtidigt att man oroar sig
det är ju mest naturligt, vore värr
om man inte brydde sig alls
kram från mig.
Å Eva det föll några tårar när jag läste ditt inlägg så fint skrivit för vi slutar aldrig att oroas över våra barn, hur stora de än blir. De är ju vårat allt! Sedan låter ju möhippa /svensexan hur trevliga som helst! På minner mig om mitt gudbarn när hon var liten och stod och tittade på en möhippa...tittar upp på sin mamma och säger- mamma när jag gifter mig och ska ha möhippa...då måste du vara med!! Ha en fin helg! Kram Iréne
Jadu, jag är rädd för att oron aldrig tar slut. I år var första gången som någon av mina tjejr var ute på Valborg till på råge den yngsta med sin pojkvän, jag kunde inte sova förrän efter halv fem när jag säkert visste att de var hemma i säkerhet.
Några av våra rosor på landet verkar också gett med sig i vinter, tur att nya kan införskaffas. ja nu är granplantorna i jorden och det kan jag ärligt säga var både första och sista gången som jag tänker plantera någon skog( hoppas jag)
Va skoj med möhippa och svensexa, härligt att de haft roligt.
Hoppas du får en fin helg.
Kram/
Berit
Man slutar nog aldrig att oroa sig för barnen ..de är ens barn även fast de är vuxna ..det sitter bara i ...vi är nog så vi alla mammor
önskar dig en trevlig Pingst
kram Rosa
Så bra att det blev roliga och inte alltför vilda fester för dem! Man vet ju aldrig hur det kan sluta och det är också alltför lätt att oroa sig för sina barn. Jag försöker att låta bli men tankarna finns där ändå, för alltid gissar jag.
Här tror jag sorken har tagit några av mina rosor! Jag har aldrig sett någon men väl gångar efter dem och jag känner mig chanslös.
Rosor på tavlor är inte heller så dumt, vackra så där tillsammans!
Tack för ditt "lycka till"!
Varm kram,
Cia
Tack gulliga! Du är så snäll!
Jag gör sällan saker på beställning. Men säljer ibland av det jag redan gjort.
Har en del liggande nedpackat i kartonger. Ska försöka fota och visa. Ljusstaken på bilden vill jag ha 130 kr för. Och fatet utan kupa kan du få för 100, om du är intresserad. (Porto tillkommer)
Ha en fin o trevlig pingst!
Kramar
Monika
Jag förstår din oro, är nog kanske snart dags här också. Oroar mig för och hålla tal också! Fniss...
Möhippor ska vara ett roligt minne för livet, jag minns min egen med glädje.
Glad pingst och kramar
AnnaMaria
Den där oron kommer nog lite då och då. Men tänk så bra ändå för det visar ju också att man bryr sig.;-) Kram Stina
Nej, den där oron har man nog med sig hela livet...Barnen är ju "barn" fastän de är vuxna...
Så tråkigt med dina rosor. Samma här, faktiskt! Har aldrig varit med om en vinter som gått hårdare fram mot växterna. Mycket är dött.
Underbara barnbarn du har! Jättefina bilder på dem.
Kram // AH
...Vill bara säga kram ♥ Gunilla
Hej Eva!
Vad skönt att både svensexa o möhippa gick bra för det blivande brudparet:)
Vilka söta rostavlor!
Ha en trevlig kommande vecka,
Kraam Jenny
Hej Eva!
Vad skönt att både svensexa o möhippa gick bra för det blivande brudparet:)
Vilka söta rostavlor!
Ha en trevlig kommande vecka,
Kraam Jenny
Skicka en kommentar